Något Andevärlden ofta påpekar, det är att vi människor är väldigt dåliga på just vardagsgullighet. Fram för allt i våra relationer. Vi glömmer liksom bort att dom som finns i vår närhet, är dom viktigaste vi har. Att ge beröm och uppskattning, utan att förvänta sig att få något tillbaka. Att säga ”vad glad jag är att se dig”. Att säga ”jag är glad att du finns i mitt liv”Att säga ”Jag älskar dig”. Att skicka ett litet gulligt sms. Att kramas när man möts och när man skiljs åt. Att uppmärksamma varandra under vardagen med små tecken. Hur svårt kan det vara?!
Vi har alldeles för lätt att ta vår omgivning för givet. Att ge ett leende. Att hämta kaffe. Att ge en klapp på kinden. Att vara vänlig, helt enkelt.
Kraven, förväntningarna och besvikelserna tar ofta överhand. Varför? Just det här problemet gör att kärleken inte riktigt får plats i vår vardag. Hur ska den då kunna överleva? Utan näring?
Vi blir mer och mer ensamma, som människor, för vi ger helt enkelt inte tid till de som betyder mest för oss. Ett sms. Ett ord. En kram. Tar absolut ingen tid, eller hur?
