Årsarkiv: 2017

Tänk om du fick ett sånt här mail en dag…

Från:Lyssna på min röst <lyssnapaminrost@gmail.com>

måndag 3 juli 2017 21:17

Till: Förvaltningschefen <forvaltarenavkroppen@gmail.com>

 

Hej du kloke,

Snälla hörsamma en cells rop på hjälp:

Hur många gånger ska en liten cell behöva skrika på hjälp? Ingen lyssnar på mig! Inte arbetsledaren, inte ens du som är förvaltningschef. Du är ju den som har all kunskap. All förståelse och allt ansvar, eller hur? Hur missar du det som pågår mitt framför dig, inom din egen organisation? Ett totalt kaos. Hur ska det sluta?  Vem ska jag vända mig till, om du inte kan förstå? Jag skriver till dig i desperation. Som en sista utväg, önskar jag få dig att förstå allvaret i det som händer på min arbetsplats. En plats du är ansvarig för, men som du väldigt ofta väljer att nonchalera.

Här finns en massa yra hönor som springer runt och kan inget annat än att lägga all sin energi och kunskap på det absolut nödvändigaste. Läckage blir lagar provisoriskt, med i stort sett ingen som helst hållbarhet.

Allt ska tas om hand om sen, sen och åter igen sen. När är det sen? Kroppen hålls allt som oftast ihop med tillfälliga lösningar. En sådan är tabletter i alla dess storlekar och former. Vissa med bättre funktion, än andra.

Några livsviktiga, medans andra bara förstör för oss. En som förstör vår arbetsmiljö och vår uthållighet, är värktabletter. Vi tappar vår klarhet och vår styrka. Det är omöjligt att ha fullt fokus och göra ett bra jobb, när värktabletterna ligger som en dimma över vår arbetsmiljö.

Vi förlorar även arbetare, eftersom de helt enkelt går i dvala. Chefen, människan, kan fortsätta med samma beteende, medans vi får ett rent helvete. Kroppen faller mer och mer isär och hur håller den till slut ihop? Kosten som vi ska få vår näring ifrån, kommer allt mer sällan. Näringsämnena får vi vaska fram, så obefintliga är dom. Tänk så många celler som måste avsättas till detta detektivarbete. Det betyder att deras egentliga uppdrag får vänta. Vilken kedjereaktion sätter inte detta igång?

Med den mat människan äter, ska vi sköta all funktion i kroppen. Lappa och laga. Förebygga. Se till så att allt fungerar som det ska och dessutom skapa nya celler. Det förstår vem som helst att den summan aldrig stämmer. Det räcker allt som oftast bara till för akuta åtgärder. Inget annat. När sen orsak och verkan står och knackar på, blir alltid människan så förvånad. Hur gick det här till?

Jo det kan jag berätta för er, trots att jag är osynlig för blotta människosynen, så är jag oerhört kunnig om kroppens uppbyggnad. Jag har all kunskap som behövs för att förstå hur en kropp byggs. Hur den växer. Hur nya celler skapas. Vilka åtgärder som behöver göras och hur man förebygger. Från dag ett i skapandestadiet, tills kroppen gjort sitt arbete klart och själen kan lämna sin arbetsplats, för den här gången.

Visst chefen (människan) kan vara trevlig emellanåt. Men det är inte samma sak som att chefen lyssnar aktivt och förstår. Var finns åtgärdsplaneringen? Framtidstänket? Hur ska vi kunna göra vårt jobb på allra bästa sätt, med det beteende människan har fått? Det finns inget samarbete. Det krävs oerhört mycket av oss, varenda sekund och vad får vi tillbaka? Vila? Näring? Uppskattning? Absolut inte!

Om vi varit ett vinstdrivande företag i stället för ”fabriken kroppen”, då hade det sett annorlunda ut, eller hur? Då hade det funnit en planering som låg 1 år, 5 år och 10 år fram i tiden. Man vill ju att ens företag ska gå bra och helst ska arbetarna få lön för mödan. Utan glada arbetare, blir det ingen bra stämning. Underskattade arbetare, bidrar inte till 100%. De ser inte till företagets bästa. Varför skulle dom? Det ger ju ingenting tillbaka. Har bara en massa nya krav. Ribban på prestation höjs hela tiden. Finns ett sådant tänk mellan kroppens chef, människan, och dess celler? Som oftast finns det inte förrän något händer i kroppen och den blir sjuk. När en avdelning inte fungerar som den ska, fungerar inte de andra med full kapacitet heller. Det ena ger det andra. Får man exempelvis högt blodtryck, skadas de de celler som inte klarar det nya höga trycket som dom utsätts för. Då kan inte dom arbeta på bästa sätt och kedjereaktionen är igång. Det här förstår ju vem som helst, eller?

Nu fick du något att fundera över. Kanske är du rent av rasande, men vad har jag att förlora på att försöka få dig att lyssna? Dör gör vi ju ändå. Frågan är bara när, hur och varför.

Med vänliga hälsningar

En cell i den fabrik som du är förvaltare av, som kallas kroppen.

När tänker du börja tänka på din framtid? Eller vill du inte ha en framtid?

Naturens under, all grönska.

Min bästa tid är nu. I allt det gröna. I all färgprakt. I allt blomstrande. I ljuset. I solen. Av alla dofter. Nu har jag det bra. Jag förundras varje dag av allt det vackra som omger oss. Det ger läkning till både kropp och själ. Naturen kostar inte ett enda dugg att betrakta och att njuta i. Att hämta kraft i från. Det är en helt gratis kraftkälla. Varför är det då så tomt i våra parker? När det ger sånt välbefinnande. Det är nu det blommar. Inte sen i vinter. Det är nu det doftar, inte sen. Varje ros jag går förbi, doftar jag på. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

Njuter du med? Eller ska du göra det sen?

Naturens under

Just nu är naturen väldigt vacker. Alla träd, alla blommor och all den grönska som omger oss. Så lätt det är att springa förbi. Alldeles för enkelt att bli ”hemmablind”. Igår besökte jag Sofiero, i Helsingborg. En magisk blomsterexplosion av Rododendron i alla färger och storlekar. Regnade gjorde det, men vad spelade det för roll? Jag önskar att jag kunde uppfinna en pausknapp, eller i varje fall en ”slow-motion-knapp”, så att jag kunde sitta och titta på allt detta under tills jag kände mig färdig. Varje dag händer det magi i vår natur. Stanna upp. Dra in ett djupt andetag och titta dig omkring. Hitta en oas där du kan fylla upp dina sinnen med det gröna och känn livsenergin fylla upp dina sinnen och din kropp. Minns att det är just nu allt blommar, inte sen. Spring inte förbi!

Time-out för att andas

 

Tänk om jag kunde leva i ett rapsfält eller i varje fal bredvid ett. Ett fält som alltid blommade. Just i dagarna har jag beslutat mig för en time-out över sommaren.Min hälsa säger att nu är det stopp.Det har inte varit ett enkelt beslut. För att jag ska kunna förmedla från andevärlden, krävs det att jag är i balans. Min kropp är den som behöver min omsorg just nu och det ska den få. Jag är tillbaka i höst och då med full kraft.

Jag önskar er alla en fridfull sommar. Min blogg fortsätter att växa under sommaren, så kika gärna in där emellanåt.

Min idol är en av de klokaste jag känner.

 

Min idol och min främsta förebild. Ketty Jönsson, som idag fyller 89 år. Hon är klok. Hon är sann. Hon konstrar inte till något. Hon är stark. Hon klagar aldrig. Inget gnäll. Inget skitsnack.Hon är varmhjärtad. Hon spelar inget spel. Hon är bara helt fantastisk. Hon är min underbara svärmor. Efter allt elände hon varit med om, genom åren, så står hon fortfarande på benen.Kärleksfullare människa får man leta efter. När jag blir gammal så vill jag bli precis som hon. En lika fantastisk farmor. En stöttande svärmor. En förebild, på alla sätt och vis.

Alla skulle ha en Ketty i sitt liv. Det underlättar oerhört, att ha en sådan människa i sitt liv. När livet är tungt så har hon alltid kloka saker att förmedla och hon dömer aldrig. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har fått lära känna Ketty och att jag får ta del av alla hennes otroliga berättelser från 1928 och framåt.

Har du en förebild i ditt liv?

Funderingar om livet som människa

Det är inte alltid enkelt att vara människa. Det innebär en hel del, eller hur? Har du funderat på vad som förväntas av dig? Vilka krav och förväntningar har du på dig själv?

Vi ska fungera till 100% på ett arbete. Vi ska vara friska. Vi ska orka det mesta. Vi ska alltid vara tillgängliga och uppkopplade. Vi ska vara smala, friska, glada, pigga, Vi ska leva i nuet. Vi ska ha ambitioner inför framtiden. Vi ska hinna allt. Vi ska vara kloka. Vi ska vara tålmodiga. Vi ska ta hänsyn till vår omgivning. Vi ska så himla mycket, men det innebär inte att vi lever, eller hur? Vi hamnar i ett robot-ekorrhjul, som bara snurrar snabbare och snabbare. Hur tänker du stoppa ditt hjul? Vad vill du förändra i din tillvaro? Är du lycklig? Vad gör dig lycklig?

Vi ska helt enkelt kunna prestera för att vara ”en hel människa”. Om vi blir sjuka då?

Jag vet i alla fall att det är helt galet, som alla krav och måsten ökar. Människor dör. Människor föds. När lever man egentligen och för vad?

En av frågorna som ställs när vi kommer över på Andra Sidan är: Vad gjorde du för dig själv på jorden? Hur tog du hand om dina relationer? Var du en snäll medmänniska? Förstod du din viktigaste uppgift?

Som sagt var, jag funderar alltid mycket på hur vi ska må bättre som människa. Jag önskar helt enkelt att alla börjar leva nu. Att inte bara leva för ledigheten.Helgen, semestern, pensionen osv.

Funderar på att skapa en bok på min blogg. Lägga ut ett avsnitt i taget. Om Randiland. Om cellerna i vår kropp. En följetong som kommer ut med jämna mellanrum. Om livet som människa.

Vad säger ni?

 

Våren är här och jag vill pausa tiden.

Jag har längtat efter våren. Efter solen. Efter knoppar. Efter blommor.Efter värme.Efter ljuset. Nu när det kommer så vill jag pausa tiden. Jag vill ta till vara på varje sekund av detta mirakel som sker just nu. Livet återvänder i allt som är levande. Vi människor får tillbaka inspirationen. Vi lever upp efter mörkrets dvala. Växtligheten återfår sin frodighet.  Nu vill jag inte missa något. Varje dag tänker jag förundras över att livet har återvänt och eftersom jag inte vill att tiden ska gå så fort, så vill jag pausa den.

Hur gör du för att pausa din hastighet och hastigheten runt dig? Tiden får inte gå snabbare än att vi hinner andas. Nu vill jag andas i lugn och ro. Varje dag, under resten av mitt liv.

Så sluta jaga tiden, för du kan ändå aldrig få mer tid. Du har 24 timmar på ett dygn. Varken mer eller mindre. Hur vill du fördela dom? Vem och vad ska få mest av DIN tid som du har till ditt förfogande?