.
Vi har oftast alldeles för höga krav och förväntningar på oss själva, varför? När vi sen inte klarar de höga målen, så tycker vi att vi misslyckas. Det är fasansfullt för många, att misslyckas. Det märkliga är att oftast så märker inte vår omgivning av våra misslyckanden. Hur kan det vara? För oss ramlar världen samman och ingen har märkt något. Kan det bero på att de inte ser det som ett misslyckande? Det bästa är att ha rimliga krav, så man har en god chans att lyckas fixa det, eller hur? Varför blir vi sådana hemska slavdrivare på oss själva? Vem dömer hårdast, om inte vi själva? Vem säger att vi är värdelösa, om inte vi själva? Varför är vi så taskiga mot oss själv? Vem räknar alla våra misslyckanden, om inte vi själv?
Jag möter dagligen människor som tycker att de är mindre värda, för att de inte har lyckats med det som andra har lyckats med. Kanske har man inte lyckats i kärleken. Man kan ha hoppat från jobb till jobb och ändå inte hittat rätt. Bytt bostad vart annat år, men ändå inte hittat hem. Inte lyckats få barn. Har ingen bra kontakt med släkten. Orkar inte allt det, som andra ser ut till att orka. Listan kan bli hur lång som helst. Var någonstans på vägen lärde vi oss att alla ska klara samma saker och uppnå samma mål? Var någonstans lär vi oss att vi duger precis som vi är? För det gör vi. Vi duger precis som vi är. Du är du och glöm aldrig det. Ditt sätt är just ditt sätt. varför ska du då försöka göra det som någon annan gör det?
Klappa dig själv på axeln, ge dig massor av beröm och sluta jämföra dig. Hela ditt väsen är unikt. Ändrar du på det, så är det inte du längre. Hur kul blir det då?
