Kategoriarkiv: Funderingar om livet & döden

Vi måste släppa in döden i våra liv.

IMG_0279_randi

 

Vi måste börja se döden som ett naturligt inslag i våra liv. Varför blundar vi för en av de mest naturliga saker som händer alla? Ingen kommer undan. Överallt i världen. Varje dag. Varje sekund. Döden-ordet är pestsmittat. Varför är det så? Jag önskar att vi alla kunde möta döden enklare. På så sätt kan vi vara rätt stöd till den som är på väg att dö, eller till den som precis förlorat någon. Våra rädslor gör att vi inte kan vara det stödet, som vi skulle önska. Alla kommer vi att sitta i Dödens Väntrum och vänta på vår tur. Hur vill du bli bemött då? Om du fick reda på att din tur snart är kommen. Att ditt nummer snart ropas upp på tavlan. Hur skulle du vilja leva då?

Vi måste börja göra döden till ett naturligt inslag i vår vardag. Varför vänta tills döden står i farstun? Då är sorgen och smärtan så stor att döden blir en fiende man springer och gömmer sig för. Alla dör vi, men vi vet inte exakt när. Men att den kommer helt plötsligt, är helt klart. Varför ha tråkigt under väntan? Lyxa till det? Upplev. Skratta i Dödens Väntrum.

Döden kommer till oss alla. Vi kan inte stoppa den, bara för att vi inte kan prata om det.

Att bli nöjd med det du presterar, oavsett mängd.

9 april-14

.

Hur gör man för att bli nöjd med sitt eget presterande? Vi människor har en förmåga att höja ribban hela tiden. Vi stannar inte upp ens för en sekund och funderar på om det är en skälig nivå utefter hur vårt liv ser ut. Varför är det så svårt att sänka den, när det är så enkelt att höja den? Går den bara på ett håll? Har du din prestationsribba där det passar dig, eller ligger den helt fel? Hur vet du att den ligger för högt då? Jo, det är när du sliter som en galning för att hinna allt på listan. När du i slutet av en fullspäckad dag, upplever att du inte hann allt. När du känner att dina måste-högar växer och växer och att tiden inte räcker till. När din kropp säger stopp. När ditt humör säger stopp. När du faktiskt tappat glädjen och din lust till saker som du tidigare älskat. När en otillräcklighetskänsla omfamnar dig. När en depression säger hej i farstun.

Försök ta en liten stund varje dag och känn efter i ditt inre, vilken dagsform du har. Tänk sen efter hur din dag ser ut för övrigt. Gör plats till dig själv. Sen lägger du ribban på en nivå som passar dig just den dagen. Om du gör det här varje dag. Privat och på jobb, så blir det enklare för dig att reglera ribban och du får inte samma höga krav från din omgivning, eftersom de då lär sig att du inte tar allt varje dag längre. Börja fundera redan idag.

Vem säger att du misslyckas?

4.4-14

.

Vi har oftast alldeles för höga krav och förväntningar på oss själva, varför? När vi sen  inte klarar de höga målen, så tycker vi att vi misslyckas. Det är fasansfullt för många, att misslyckas. Det märkliga är att oftast så märker inte vår omgivning av våra misslyckanden. Hur kan det vara? För oss ramlar världen samman och ingen har märkt något. Kan det bero på att de inte ser det som ett misslyckande? Det bästa är att ha rimliga krav, så man har en god chans att lyckas fixa det, eller hur? Varför blir vi sådana hemska slavdrivare på oss själva? Vem dömer hårdast, om inte vi själva? Vem säger att vi är värdelösa, om inte vi själva? Varför är vi så taskiga mot oss själv? Vem räknar alla våra misslyckanden, om inte vi själv?

Jag möter dagligen människor som tycker att de är mindre värda, för att de inte har lyckats med det som andra har lyckats med. Kanske har man inte lyckats i kärleken. Man kan ha hoppat från jobb till jobb och ändå inte hittat rätt. Bytt bostad vart annat år, men ändå inte hittat hem. Inte lyckats få barn. Har ingen bra kontakt med släkten. Orkar inte allt det, som andra ser ut till att orka. Listan kan bli hur lång som helst. Var någonstans på vägen lärde vi oss att alla ska klara samma saker och uppnå samma mål? Var någonstans lär vi oss att vi duger precis som vi är? För det gör vi. Vi duger precis som vi är. Du är du och glöm aldrig det. Ditt sätt är just ditt sätt. varför ska du då försöka göra det som någon annan gör det?

Klappa dig själv på axeln, ge dig massor av beröm och sluta jämföra dig. Hela ditt väsen är unikt. Ändrar du på det, så är det inte du längre. Hur kul blir det då?

 

Vem får mest av dig?

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

.

Vem får mest av dig? Vad ger du dig själv? Varför har du ingen tid till dig själv, trots att du faktiskt bestämmer själv? När du kompromissar, får du något kvar? Många själar jag möter har tidsbrist till sitt eget, men inte när det gäller till alla andra. Hur blir det så? Var drar vi gränsen? När säger vi att nu minsann behöver jag få plats i mitt eget liv? Om vi tagit plats tidigare och oftare, blir det inte så stort projekt varje gång, och vi hade mått bättre.

Kanske hade skilsmässan kunnat undvikas. Kanske hade en utbrändhet aldrig kommit. Kanske hade man inte flytt i panik, varje gång man kände sig kvävd. Det här är ett allmänt problem idag. Att inte ge sig själv, för då kommer det dåliga samvetet och biter en ordentligt. Varför är du mindre värd, än andra, i dina egna ögon? Vad sänder det för signaler till din kropp? Ge dig själv lite tid av just dig själv idag och känn efter hur du mår i den stunden. Tänk så mycket glädje andra har av dig sen, när du är fulltankad och mår bra. Då blir inte hjälpandet en energitjuv i ditt liv längre. Varför tror du att man ska sätta på sig syrgasmasken först, innan man hjälper andra?

Att kunna se det ljusa i ett mörker

blogg 31 mars-14

.

Det är inte alltid lätt att försöka se det positiva, när tillvaron är helt mörk. Ibland tappar vi det seendet av olika anledningar. Det är oftast via sorgens väg, vi går in i ett mörker. Vi omsluts av ett mörker som äter upp vår energi. Vi blir förlamade och vi tappar vårt positiva seende. Det är tillåtet och helt naturligt. Djuren gömmer sig i en håla och vi skapar vår egen håla. Det svåra sen är att se när det faktiskt börjar ljusna. När livet sakta återvänder. När smärtan börjar lätta. När vi kan tänka på något annat, än sorgen, under en liten stund. Vi behöver stöd hela vägen. Inte bara i början av sorgen. Då vill alla vara delaktiga, men då är mörkret som värst och hålan lockar som mest. Sen ger människorna upp sitt stöd, längs med vägen. Varför? Vill vi inte vara med och se när det ljusnar?

Vi vandrar alla på sorgens väg, flera gånger under vårt liv. Vi vet hur det känns. Vi vet hur mörkret ser ut och vi vet att en vändning kommer. Varför kan vi då inte stötta andra, som vandrar där, just när vi själva inte är på den vägen? Varför är det så svårt att vara medmänniska?

Om du känner någon som vandrar på en mörk väg, just nu, visa att du finns där. Ge en påminnelse idag. Ett par ord. En kram. Ett sms. Ett mail. Ett finns vykort. Visa att du vet. Håll dig inte borta.

Upplev livet idag

25 mars-14

.

Varför all denna väntan på sen så ska jag…sen kan jag…sen vill jag…? Varför inte försöka uppleva redan idag? Det behöver inte vara mycket. Det kan vara att njuta av en kaffe ute i vårsolen. Ta en god fika med en kär vän. Se ett avsnitt av sitt favoritprogram osv. Ofta så lägger vi vår längtan i framtiden. Vi tror då att det ska bli enklare att genomföra vår önskan, men tänk om vi inte önskar det längre? Tänk om vi inte kan utföra vår önskan, pg a att kroppen säger stopp. Tänk om vi inte lever då? Den personen eller de personerna vi längtar till att umgås med, kanske inte heller kan då. Alltså vad väntar vi på? Klart att tid och pengar även styr när vi kan genomföra våra drömmar och önskningar. De styr ju allt annat, eller hur?

Om du har en längtan i dag, försök att i alla fall drömma om den. Se om du kan få en dos av den redan nu. Upplevelser ger oss kraft att vandra framåt. Det är vår kolsyra till vårt inre. Väntar i bara på att få senare, torkar vår själ in som ett litet russin. Snälla du, upplev livet idag, i morgon kan det vara försent. Vi lever varje dag på lånad tid. En skör tråd, som vi alla hänger i. Den kan brista precis när som helst. Sjuk som frisk. gammal som ung. Några andetag bort. Några hjärtslag bort. Så nära är vi, att inte få vakna ännu en dag på jorden.  Så upplev i dag, vänta inte tills senare. Senare kanske inte kommer med det innehållet du önskar för att din upplevelse ska bli bra.

Vad väntar du på?

Måste jag dö för att bli klok?

24.3.14

.

Måste jag dö, för att få tillgång till all klokhet som finns på Andra sidan? Det är en boktitel som funnits inom mig under en lång tid. Tydligen säljer inte böcker som har ordet dö i sin titel. Konstigt eller hur? För alla ska vi ju dö. Någon gång. Någonstans. Om vi hade lyssnat på vår magkänsla, innan vi lyssnar på andra så har vi ju klokheten där. Vi vet egentligen vad som är bäst för oss själva, men ingen har lärt oss använda de redskapen vi föddes med. Vi är alla mediala. Dvs alla kan ta emot budskap från Andra sidan. Vi gör det bara på olika sätt. Så, måste du dö, för att hitta svaren? Svar du kommer att säga ”det visste jag ju”. Onödigt, eller hur? Använd dina redskap, medan du har behov av dom. Sen är de helt överflödiga.

Stilla dig en stund varje dag, och känn efter hur det känns i dig, när du försöker leta upp svar. Ta ett problem i taget, så kommer ett svar i taget. Snurrar du runt med allt på en gång, ja då är det väl inte konstigt att du inte kan nå in till din magkänsla. Den blir ju helt förvirrad och undrar ”vad vill hon egentligen ha svar på?”. En sak i taget. Lyssna på din inre röst och vips så har du en ledtråd till ditt svar. Ge dig tid att lära känna din inre röst. Det görs inte på en eftermiddag.

Kanske blir den där boken skriven i alla fall. Måste jag dö, för att bli klok?