Kategoriarkiv: Insikter

Att bygga för livet

 

Vi föds. Vi lever. Vi dör. Så är det för oss alla. Det som också är en gemensam nämnare är att vi äter. Ibland äter vi sunt och ibland inte. Tänk om vi hade börjat bli noggrannare med vad vi äter. Stannat upp en stund och funderat på om våra biljoner små celler är glada av det vi stoppar i oss. De förväntas ta hand om vår kropp. Läka den. Stärka den.Få den att vakna varje dag. De ser helt enkelt till så att vi lever. Och vad gör vi för att hjälpa dom med sina uppdrag? Ger vi dom rätt förutsättningar till att kunna arbeta på allra bästa sätt? Ger vi dom rätt byggmaterial? Ger vi dom rätt utrustning till att kunna stå pall  när virus invaderar oss? Det vi ger dom att arbeta med, det är det dom har för att se till så att vi lever ännu en dag.

En sak vi kan göra är att i varje fall fundera på vad vi stoppar i oss och fråga oss själva ” hjälper jag min kropp nu?”  Äter du sopor, blir din kropp en soptipp. Tyvärr tillhör socker kategorin sopor. Hur gott det än är, så är det en fiende i förklädnad. Smakar gott och skapar skit och oreda. Socker smakar bara gott i munnen, för övriga kroppen skapar det en besk eftersmak.

Det du äter idag bygger din väg för morgondagen. Hur vill du må när du vaknar imorgon? Du är din kropps chef.

Färgernas betydelse

Höstmörkret lägger sin filt över oss, med både rusk, regn och kyliga vindar. Färgerna på träden är fantastiskt vackra, men snart finns inga löv kvar på grund av alla dessa vindar. Jag älskar färger och nu när många lägger ut höstbilder, så tar jag en bild från i somras. Det ger mig energi och glädje. Jag bläddrar bland alla 1000-tals med bilder som jag tagit och njuter av minnena dom ger. Nu när vi går in i en period då det inte finns så mycket färg, är det viktigt att på något sätt fylla sig med färgernas magi. Färger läker. Färger stärker. Färger ger inspiration. Svart är också en färg, vilket inte alla håller med om. Svart är bra på att neutralisera och dämpa. Precis som grå och beige färg. När vi behöver få en starthjälp i vår energi, så är det andra färger än de som dämpar vi ska umgås med. Det kan räcka med ett par färgglada strumpor eller vantar.

Jag för min del älskar färg på mina kläder och jag kan blanda hej vilt. Det finns inga regler. När vi blir intresserade av en färg och nästan överdriver vårt intresse för den, så är det något med den färgen vi behöver. Grönt lugnar. Därför finns det i många väntrum. Rött stimulerar aptiten. Därför finns det ofta i en restaurangmiljö.Orange stimulerar den kreativa energin. Gult stärker vårt självförtroende. Rosa står för villkorslös kärlek osv.

Njut av färger i höstmörkret och glöm inte  bort att drömma & önska. Det är dags för en ide-period för allt levande så det är inte konstigt alla går runt och gäspar. Följ naturens rytm. Tillåt varv-antalet att gå ner och återhämta dig.

Då kom mail nr 2 till kroppens förvaltare.

Från:Lyssna på min röst <lyssnapaminrost@gmail.com>

torsdag 20 juli 2017 15:28

Till: Förvaltningschefen <forvaltarenavkroppen@gmail.com>

Hej du som ska vara den kloke,

Nu är det jag igen. Den besvärliga cellen, men vad ska jag ta mig till? Ingen annan orkar längre försöka göra sin röst hörd. Många har liksom gett upp och förlikat sig med sin situation.Det råder en uppgiven stämning på många platser i kroppen. Framför allt i levern och i lungorna. Där är cellerna så utmattade av det som händer. En del celler har helt enkelt slutat göra sitt jobb, för vad ska det tjäna till? Frustration över att aldrig få gjort det som behövs göras. Viktiga saker skjuts upp. Rensning och läkning får stå till sidan. Ingenting kan förberedas och fullföljas, utan dessa ständiga avbrott. Att ingen förstår vad som händer. Vad kan det bero på? Vill man inte bibehålla sig frisk, stark och uthållig? Vill man bli sjuk och svag? Är det så människan önskar ha det eller vad är det frågan om? Vill man förkorta sitt redan korta liv på jorden?

Jag ska förtydliga mitt budskap genom att berätta en historia för dig. Du behöver använda dig av din fantasi. Inget annat.

Föreställ dig att du släpar dig till din arbetsplats. Du stämplar in. Tar en kaffe. Pratar lite med dina kolleger. Vaknar sakta till liv och är äntligen redo för dagens arbetsuppgifter. Du har planerat dagens schema på allra bästa sätt. Du kavlar upp ärmarna. Går till din arbetsplats och är redo att börja. Du hinner bara starta och så går brandlarmet. Röken väller in. Alla arbetare ska ut ur byggnaden. Röken ska vädras ut. Du börjar bli smått irriterad. Ni får tillåtelse att gå in igen och fortsätta att arbeta. Efter en liten stund går brandlarmet igen och ny rök väller in. Samma sak igen. Ut med alla och vänta tills röken är utvädrad.

Nu börjar stressen komma. Hur ska jag hinna allt? Måste jag jobba över? Hur ska jag orka? Osv. Detta fortsätter varje dag. Flera gånger per arbetspass. Viktigt arbete skjuts upp och helt plötsligt arbetar du i en väldigt osund miljö, vilket inget skyddsombud skulle godkänna. Du får aldrig gjort det du ska. Du kan inte utföra dina uppgifter på allra bästa sätt, eftersom du inte har de rätta förutsättningarna. Vilket i sin tur bidrar till att de goda resultaten uteblir.

Hängde du med på detta?

Detta händer i kroppen varje gång människan röker. Viktiga saker i kroppen får stå till sidan. Allt stannar upp. Precis allt. Eftersom röken är giftig, går all energi åt att få bort gifterna. Levern stoppar allt den håller på med för att hjälpa till få bort gifterna. Det betyder att allt annat viktigt levern ska ta hand om får vänta. Blodet från tarmarna blir inte renat. Omvandlingen av energi från maten får vänta. Vilket i sin tur gör att alla dessa celler som får arbeta som rökdykare, blir utan energi. Liksom alla andra celler, som har arbetsuppgifter att sköta. Lagring av vitaminer, hinns inte med. Sen kan man enkelt förstå vad allt det här innebär. Lungorna kan inte utföra sitt arbete, eftersom de hela tiden är rökfyllda. Cellerna ser ju inte ett enda dugg mer än rök + att de hela tiden får vänta tills röken är utvädrad. Hur ska de kunna syresätta blodet och rena det från koldioxid?

Vad tänker du göra åt det här problemet? För vi ger snart upp. Dina arbetare är inte glada. De trivs inte på sin arbetsplats. Det var inte det här de var skapta till att göra, från början. De känner sig lurade.

 

Med vänliga hälsningar

En cell i den fabrik som du är förvaltare i, som kallas kroppen.

Tänk om du fick ett sånt här mail en dag…

Från:Lyssna på min röst <lyssnapaminrost@gmail.com>

måndag 3 juli 2017 21:17

Till: Förvaltningschefen <forvaltarenavkroppen@gmail.com>

 

Hej du kloke,

Snälla hörsamma en cells rop på hjälp:

Hur många gånger ska en liten cell behöva skrika på hjälp? Ingen lyssnar på mig! Inte arbetsledaren, inte ens du som är förvaltningschef. Du är ju den som har all kunskap. All förståelse och allt ansvar, eller hur? Hur missar du det som pågår mitt framför dig, inom din egen organisation? Ett totalt kaos. Hur ska det sluta?  Vem ska jag vända mig till, om du inte kan förstå? Jag skriver till dig i desperation. Som en sista utväg, önskar jag få dig att förstå allvaret i det som händer på min arbetsplats. En plats du är ansvarig för, men som du väldigt ofta väljer att nonchalera.

Här finns en massa yra hönor som springer runt och kan inget annat än att lägga all sin energi och kunskap på det absolut nödvändigaste. Läckage blir lagar provisoriskt, med i stort sett ingen som helst hållbarhet.

Allt ska tas om hand om sen, sen och åter igen sen. När är det sen? Kroppen hålls allt som oftast ihop med tillfälliga lösningar. En sådan är tabletter i alla dess storlekar och former. Vissa med bättre funktion, än andra.

Några livsviktiga, medans andra bara förstör för oss. En som förstör vår arbetsmiljö och vår uthållighet, är värktabletter. Vi tappar vår klarhet och vår styrka. Det är omöjligt att ha fullt fokus och göra ett bra jobb, när värktabletterna ligger som en dimma över vår arbetsmiljö.

Vi förlorar även arbetare, eftersom de helt enkelt går i dvala. Chefen, människan, kan fortsätta med samma beteende, medans vi får ett rent helvete. Kroppen faller mer och mer isär och hur håller den till slut ihop? Kosten som vi ska få vår näring ifrån, kommer allt mer sällan. Näringsämnena får vi vaska fram, så obefintliga är dom. Tänk så många celler som måste avsättas till detta detektivarbete. Det betyder att deras egentliga uppdrag får vänta. Vilken kedjereaktion sätter inte detta igång?

Med den mat människan äter, ska vi sköta all funktion i kroppen. Lappa och laga. Förebygga. Se till så att allt fungerar som det ska och dessutom skapa nya celler. Det förstår vem som helst att den summan aldrig stämmer. Det räcker allt som oftast bara till för akuta åtgärder. Inget annat. När sen orsak och verkan står och knackar på, blir alltid människan så förvånad. Hur gick det här till?

Jo det kan jag berätta för er, trots att jag är osynlig för blotta människosynen, så är jag oerhört kunnig om kroppens uppbyggnad. Jag har all kunskap som behövs för att förstå hur en kropp byggs. Hur den växer. Hur nya celler skapas. Vilka åtgärder som behöver göras och hur man förebygger. Från dag ett i skapandestadiet, tills kroppen gjort sitt arbete klart och själen kan lämna sin arbetsplats, för den här gången.

Visst chefen (människan) kan vara trevlig emellanåt. Men det är inte samma sak som att chefen lyssnar aktivt och förstår. Var finns åtgärdsplaneringen? Framtidstänket? Hur ska vi kunna göra vårt jobb på allra bästa sätt, med det beteende människan har fått? Det finns inget samarbete. Det krävs oerhört mycket av oss, varenda sekund och vad får vi tillbaka? Vila? Näring? Uppskattning? Absolut inte!

Om vi varit ett vinstdrivande företag i stället för ”fabriken kroppen”, då hade det sett annorlunda ut, eller hur? Då hade det funnit en planering som låg 1 år, 5 år och 10 år fram i tiden. Man vill ju att ens företag ska gå bra och helst ska arbetarna få lön för mödan. Utan glada arbetare, blir det ingen bra stämning. Underskattade arbetare, bidrar inte till 100%. De ser inte till företagets bästa. Varför skulle dom? Det ger ju ingenting tillbaka. Har bara en massa nya krav. Ribban på prestation höjs hela tiden. Finns ett sådant tänk mellan kroppens chef, människan, och dess celler? Som oftast finns det inte förrän något händer i kroppen och den blir sjuk. När en avdelning inte fungerar som den ska, fungerar inte de andra med full kapacitet heller. Det ena ger det andra. Får man exempelvis högt blodtryck, skadas de de celler som inte klarar det nya höga trycket som dom utsätts för. Då kan inte dom arbeta på bästa sätt och kedjereaktionen är igång. Det här förstår ju vem som helst, eller?

Nu fick du något att fundera över. Kanske är du rent av rasande, men vad har jag att förlora på att försöka få dig att lyssna? Dör gör vi ju ändå. Frågan är bara när, hur och varför.

Med vänliga hälsningar

En cell i den fabrik som du är förvaltare av, som kallas kroppen.

När tänker du börja tänka på din framtid? Eller vill du inte ha en framtid?

Funderingar om livet som människa

Det är inte alltid enkelt att vara människa. Det innebär en hel del, eller hur? Har du funderat på vad som förväntas av dig? Vilka krav och förväntningar har du på dig själv?

Vi ska fungera till 100% på ett arbete. Vi ska vara friska. Vi ska orka det mesta. Vi ska alltid vara tillgängliga och uppkopplade. Vi ska vara smala, friska, glada, pigga, Vi ska leva i nuet. Vi ska ha ambitioner inför framtiden. Vi ska hinna allt. Vi ska vara kloka. Vi ska vara tålmodiga. Vi ska ta hänsyn till vår omgivning. Vi ska så himla mycket, men det innebär inte att vi lever, eller hur? Vi hamnar i ett robot-ekorrhjul, som bara snurrar snabbare och snabbare. Hur tänker du stoppa ditt hjul? Vad vill du förändra i din tillvaro? Är du lycklig? Vad gör dig lycklig?

Vi ska helt enkelt kunna prestera för att vara ”en hel människa”. Om vi blir sjuka då?

Jag vet i alla fall att det är helt galet, som alla krav och måsten ökar. Människor dör. Människor föds. När lever man egentligen och för vad?

En av frågorna som ställs när vi kommer över på Andra Sidan är: Vad gjorde du för dig själv på jorden? Hur tog du hand om dina relationer? Var du en snäll medmänniska? Förstod du din viktigaste uppgift?

Som sagt var, jag funderar alltid mycket på hur vi ska må bättre som människa. Jag önskar helt enkelt att alla börjar leva nu. Att inte bara leva för ledigheten.Helgen, semestern, pensionen osv.

Funderar på att skapa en bok på min blogg. Lägga ut ett avsnitt i taget. Om Randiland. Om cellerna i vår kropp. En följetong som kommer ut med jämna mellanrum. Om livet som människa.

Vad säger ni?

 

Våren är här och jag vill pausa tiden.

Jag har längtat efter våren. Efter solen. Efter knoppar. Efter blommor.Efter värme.Efter ljuset. Nu när det kommer så vill jag pausa tiden. Jag vill ta till vara på varje sekund av detta mirakel som sker just nu. Livet återvänder i allt som är levande. Vi människor får tillbaka inspirationen. Vi lever upp efter mörkrets dvala. Växtligheten återfår sin frodighet.  Nu vill jag inte missa något. Varje dag tänker jag förundras över att livet har återvänt och eftersom jag inte vill att tiden ska gå så fort, så vill jag pausa den.

Hur gör du för att pausa din hastighet och hastigheten runt dig? Tiden får inte gå snabbare än att vi hinner andas. Nu vill jag andas i lugn och ro. Varje dag, under resten av mitt liv.

Så sluta jaga tiden, för du kan ändå aldrig få mer tid. Du har 24 timmar på ett dygn. Varken mer eller mindre. Hur vill du fördela dom? Vem och vad ska få mest av DIN tid som du har till ditt förfogande?

Vad vill människan egentligen?

 

Om jag vore en Zebra, skulle jag stressa då? Hade jag tuggat lite gräs här och där, eller hade jag hela tiden varit rädd för rovdjuren? Varit på min vakt varje sekund, eller hade jag vågat vända ryggen till och njuta av mitt gräs??

Som människa blir vi vår egen fiende. Vår egen slavdrivare. Hur blev det så här? Varför låter vi makt, tid och pengar styra varje andetag vi tar? När och hur, får våra drömmar och behov plats i vår vardag?

Jag önskar att vi människor började njuta mer av vårt korta liv på jorden och oroa oss mindre för eventuella faror.

Jag önskar att när vi möter varandra, så pratar vi om roligheter istället för tråkigheter. Berömmer varandra istället för att ställa krav på varandra. Samarbetar istället för att konkurrera. Starta varandras drömmar istället för att ta död på drömmarna.

Jag önskar helt enkelt att vi börjar leva nu, istället för att vänta på att livet ska börja. Snart är det slut och då är det kört. För den här gången.