Kategoriarkiv: Insikter

Varför gör vi skillnad?

 

Vi alla lever på samma jord. Andas samma luft. Lever av det jorden erbjuder oss. Badar i havet som rör sig över vårt jordklot. Vi pratar om lika värde. Om rättigheter och skyldigheter. Vi pratar om religion och olikheterna där. Vi pratar om hudfärg. Vi pratar vårt och deras.

Vi är dåliga på att bara titta på att vi är människor som  lever samtidigt på jorden. Det yttre förblindar oss i mångt och mycket. Pengar och makt gör att vi vaktar ”vårt” territorium. Gränser dras. Går någon på ”fel”sida om gränsen, startar krigiska handlingar. När blev det så här fel och varför?

Hur många människor ska dö pga svält, sjukdomar, religion och krig, innan vi förstår att alla har samma rätt att vistas på jorden och få ta del av  jordens rikedom, oavsett var man är född?

Tänk nästa gång kanske du född på en plats, där du får starta i en uppförsbacke, redan från dag1. Du kommer tillbaka till jorden och hur vill du då att jorden ska se ut? En sak är i varje fall säkert, du får en annan praktikplats nästa gång

Genom att redan nu göra aktiva val för jordens och mänsklighetens fortlevnad, så har du också en plats att återvända till.

Alla själar har lika värde. Alla tillhör vi samma grupp. Det är gruppen av själar, som just nu är på jorden samtidigt och gör sin praktik som människa.

Alla praktiserar olika insikter. Alla har lika stor rätt att få vara här. Alla behövs för att lärandet ska kunna utvecklas. För vi lär oss av varandra.

Vi är alla ett universum.

Vardagsgullighet

img_2494

Något Andevärlden ofta påpekar, det är att vi människor är väldigt dåliga på just vardagsgullighet. Fram för allt i våra relationer. Vi glömmer liksom bort att dom som finns i vår närhet, är dom viktigaste vi har. Att ge beröm och uppskattning, utan att förvänta sig att få något tillbaka. Att säga ”vad glad jag är att se dig”. Att säga ”jag är glad att du finns i mitt liv”Att säga ”Jag älskar dig”. Att skicka ett litet gulligt sms. Att kramas när man möts och när man skiljs åt. Att uppmärksamma varandra under vardagen med  små tecken. Hur svårt kan det vara?!

Vi har alldeles för lätt att ta vår omgivning för givet. Att ge ett leende. Att hämta kaffe. Att ge en klapp på kinden. Att vara vänlig, helt enkelt.

Kraven, förväntningarna och besvikelserna tar ofta överhand. Varför? Just det här problemet gör att kärleken inte riktigt får plats i vår vardag. Hur ska den då kunna överleva? Utan näring?

Vi blir mer och mer ensamma, som människor, för vi ger helt enkelt inte tid till de som betyder mest för oss. Ett sms. Ett ord. En kram. Tar absolut ingen tid, eller hur?

Att ändra fokus

img_9110_skolbild-blogg

 

Ibland behöver verkligheten slå en i ansiktet. Verkligheten som säger att det är sant. Det är inte bara något media har hittat på. Jag har precis varit på en veckas resa i Kenya. Många har ingenting. Inte ens skor på fötterna. De bor i plåtskjul. Barnen växer upp i plåtskjul. Lyckan att få lov att gå i skolan övervinner den långa vägen de måste gå varje dag till sin skola.Skolan har i stort sett ingenting. Glädjen i dessa skolbarn när de stolt visar upp sin skola. Jag önskar fler kunde få se detta. Speciellt skolbarnen, här i Sverige. De gnäller över skolmaten, men de slipper springa hem i 40 minuter för att få i sig lite mat, för att sen springa tillbaka till skolan.

Trots all fattigdom så lös det av glädje och tacksamhet i mångas ögon. Jag ska bli bättre på att fokusera på det jag har och sluta lägga fokus på det jag inte har.

Min sorg och saknad har stått i centrum för min fokus, de senaste två åren. Det går inte längre att ha det så.Jag har ju så mycket annat, som är fantastiskt i mitt liv. Jag ska bli bättre på att leva mitt liv i tacksamhet.

Jag ska absolut tillbaka till Kenya.

Livet pågår nu, eller hur?

IMG_2225 (kopia)

 

Dagarna går och så även våra dagar vi är i livet. Dagar som passerar får vi aldrig tillbaka igen. Det kan tekniken aldrig lösa till oss. Det som har varit, har varit. Så är det med det. Vad vill du att dina livsdagar ska innehålla? Vill du bara beta av dina dagar, eller vill du leva dina dagar? Skjuter du upp dina drömmar till sen? Tänk om den tiden aldrig kommer då? Vi vet som oftast inte hur många dagar, timmar, minuter och sekunder som vi har kvar på livets väg. Förvaltar vi denna skatt på allra bästa sätt? Som oftast inte.

En dag är det slut, helt enkelt. Upplev nu, för du kanske inte får fler chanser. Dröm nu. Njut nu. Stanna upp och titta på vårens underverk nu. Vänta inte till sen, för sen kanske aldrig kommer….

Min läkning & villkorslös kärlek

IMG_0072 kopia (kopia)

 

Jag umgicks med lilla Ärtan, som blivit ganska stor nu, under förra helgen. BVC-besök,vaccination, många fika-stunder, promenader med vagnen genom kvarteren där dom bor, skratt, sagel, kräk, lek, barnsånger som sjöngs,resor med tunnelbanan, kramar, pussar, resturang-besök,blöjbyten och en himla massa fotograferande. Van som hon är med både sina föräldrars plåtande och farmors kamera så poserar hon glatt, så fort kameran kommer fram. En riktigt liten fotomodell redan.

Den här damen är 8,6 kg ren glädje och villkorslös kärlek. Att vara farmor till henne är en gåva. Hon läker alla mina sår. Utan problem. Som farmor ska jag lära henne en massa saker. Bla skånska, eftersom hon bor i Kungliga huvudstaden.

Vad har du som ger dig läkning och ren glädje i ditt liv? Det finns alltid något som gör en glad, men ibland får man friska upp sitt minne lite. Vi glömmer så lätt bort att njuta och må bra i vardagen. Jag vet att alla ni har inte en liten Ärta som skänker er glädje, men jag är säker på att ni har något eller någon som kan ge er glädje. Det finns alltid minnen som kan plockas fram. Minnen som en gång i tiden gav er glädje och genom att ta fram dom, så kan glädjen komma fram igen.

Plocka fram det som ger er glädje och njut av känslan. Det gör jag.

Alla bär vi rädslor, som på något sätt försvagar oss.

IMG_4462 -bloggbild

Vad har du för rädslor? Är det att misslyckas? Att dö? Att inte räcka till? Att inte passa in? Att bli sjuk? Att dina närmaste ska bli sjuka? Att dina barn ska vara olyckliga? Att du inte ska få behålla ditt jobb? Att bli utan jobb? Att bli skild? Att vara olycklig? Att inte kunna betala dina räkningar? Att bli ensam? Att ta fel beslut?

Listan på rädslor som kan förlama oss, kan göras hur lång som helst. Bakom varje rädsla döljer sig en massa andra rädslor. Varför är det så? Varför bär vi alla dessa rädslor? Varför vänder vi oss inte om till rädslorna och ger dom sparken, eftersom det finns inget de kan bidra med för att vi ska utvecklas. De bara försvårar vår väg. De gör oss svaga. Rädslorna blir våra fångvaktare i vårt eget lilla fängelse. De passar på att hoppa fram när vi minst anar det och gungar vår värld. Rädslor som vi inte tyglar i tid, skapar stora problem i vårt inre. Vi fastnar i ett negativt tänk och en depression gör sig beredd att kliva in. Visst kan vissa rädslor vara bra att ha, så vi inte blir allt för våghalsiga. De kan göra oss lite försiktiga och se till så att vi tänker efter lite, innan vi kastar oss ut. Men då får inte växa till monster. Det är då det blir fel.

Om du fick välja någon rädsla att bli fri från, vilken skulle det då vara? Hur ska du jobba på att den försvinner? Det är dags att du bestämmer över ditt eget liv, inte rädslorna. Eller vad säger du?

Sluta var rädd

 

Inspelning pågår

20160124_till bloggen

Så här kan det se ut när Billy, Elisabeth och jag, spelar in till vårt kommande projekt. Elisabeth bor i Wien. Därför är hon med via face-time. Här diskuteras det självkänsla och hur vi kan göra för att förbättra den. Mycket spännande prat kommer det att bli framöver.

Visst är det härligt när nya projekt sätts i rullning. Det här är ett dröm-projekt. Vad har du för dröm-projekt du skulle vilja starta eller stoppas du av någon form av rädsla? Vi är ofta rädda för vad andra ska tycka och tänka. Om vi kommer att lyckas eller misslyckas. Jag är en person som älskar att utmana mig själv, även om jag är super-rädd. I somras kastade jag mig upp i en hemsk berg och dalbana på Tivoli i Köpenhamn. Ni vet en sån med loopar. En absolut mardröm. Jag blir ju åksjuk i bil, på buss och tåg. Kan inte gunga eller snurra. Jag tog plats i en vagn som skulle föra mig runt.Paniken steg inom mig när vagnen började röra sig. Då gick det inte att hoppa av. Jag vrålade av skräck, men överlevde. Sen åkte jag fler berg och dal-banor den dagen, men ”fritt fall” vågade jag mig aldrig på.En annan gång kanske. Vi får se.Tänk om man kunde utmana sig och sina rädslor oftare.

Varför är vi så rädda för att misslyckas? För att inte duga? För att inte bli omtyckta? För att inte passa in? Vad bottnar det sig i från början? Vad är det som gör att vår självkänsla ofta är så dålig?

Kan vi inte komma överens om, här och nu, att vi ska börja tycka att vi faktiskt är bra nog i våra egna ögon? Vad andra tycker kan faktiskt kvitta, eller hur? Vi duger precis som vi är. Så det så.