Att återvända till vår bröllopskyrka i Fröjel, som änka på vår 7-åriga bröllopsdag. Att utsätta mig för sorgens djupa dalar.Att återse platser där vi vandrat hand i hand, lyckliga med varandra. Att återigen vandra på Gotlands mark och låta ensamhetskänslan dåna i mitt inre. Att möta mina rädslor och låta mig svepas bort av alla känslor sorgen river upp.
Varför kan du säkert undra, har jag utsatt mig för detta? Jo, för att sluta fred med sorgen. För att be om frid till mitt inre. För att sluta cirklar och påbörja nya.Ibland måste man utsätta sig för det man är som mest rädd för, för att komma vidare. Resan blev min form av KBT-terapi. För att vara rädd för att känna är ingen bra kombination med sorg.
Min pilgrimsresa tillbaka till mitt älskade Gotland kommer jag att skriva mer om. Det måste först få landa i mitt inre. Jag slöt fred med Gotland och det gör att jag kan återvända dit med kärlek och längtan i mitt hjärta, inte enbart sorg. Ett stort tack till alla er som hjälpte mig under resans gång.
Vad är du rädd för och vad kan du göra för att bli vän med din rädsla? Kanske är det en plats du ska återvända till? En människa du ska uppsöka? Vad kan du göra för att få känna frid?
Så fint du skriver Randi och jag beklagar varmt din sorg <3
Rädsla kan te sig på så många olika sätt, men min rädsla består av att jag inte klarar av att få modet att besöka palliativa där min dotter somnade in. Efter lite mer än fyra år, så trodde jag att jag kanske var redo, men det går bara inte. Jag skulle så galet gärna vilja gå in där och krama om all den fantastiska personalen och tacka för allt, men mina ben vägrar att gå dit. Jag har inte ens kört på gatan utanför ingången. Jag vågar inte av rädsla att bryta ihop när jag ser rum nr 3. Jag har klarat att övervinna rädslan att besöka sjukhuset i Trelleborg och sjukhuset i Lund men bara jag ser skylten där det står palliativa så knyter det sig i magen. Jag känner mig så otacksam som inte varit där och sagt Tack, men jag vet även att de förstår. En dag ska jag klara det, en dag. Inte idag och inte i morgon, men en dag. Då skall jag våga……. Kram <3
Tusen tack för ditt svar.Var sak har sin tid. det viktiga är inte när man går emot sina rädslor, utan att man gör det en dag. Kanske räcker det med att du står utanför. Du kanske känner dig nöjd med det.Kanske kan det räcka att du skickar ett kort där det står tack.Jag vet att du klarar det en dag. Varm kram till dig och styrka till din kamp.