När vi föds som människa, har vi med oss ett hedersuppdrag. Ett uppdrag som går ut på att lära oss förstå och känna vår egen kropp. Aldrig var det tänkt att vi skulle bli så sjuka som vi blir.
Vi lär oss mekaniskt: att borsta tänderna annars blir det hål, inflammation och allt vad det medför. Att tvätta oss annars luktar vi illa. Att äta annars dör vi. Att sova annars orkar vi inte. Att klä på oss för att inte frysa eller bli för varma. Detta är exempel på saker vi lär oss, men att känna efter hur det känns i kroppen är något som vi lätt missar att lära oss.
Hur känns det när tänderna är smutsiga? Hur luktar jag om jag luktar illa? Hur mycket behöver min kropp äta, sova, träna, klä sig osv för att det ska vara optimalt för mig och min kropp? Hur signalerar min kropp behoven? Hur känns det i min kropp när jag är hungrig, trött, varm, kall och ledsen? Den här biten har vi ofta inte haft utrymme till att känna och förstå.
Vi har endast en livslång relation och den vårdar vi ofta sämst. Vi tar den för givet. Vi lyssnar inte. Vi ser den inte och ser vi den, gillar vi ofta inte hur den ser ut. Kroppen är vår enda relation som håller livet ut. Varför är den då inte viktigare?
Sluta låt kroppen följa med som en skugga i ditt liv. Låt den få första platsen. Ge den vad den behöver och mår bra av, så hjälper den dig att läkas. Din kropp, din bästa vän, din livslånga parter ser faktiskt till så att du kan vakna varje dag. Utan kroppen blir själen hemlös.