månadsarkiv: januari 2016

Jag längtar tillbaka

IMG_3889

 

Just idag är längtan extra stark. Jag vill tillbaka till Gotland. Ön som sitter i mitt hjärta, som en evig kärlek. Visby med sina gränder och ringmuren. Klintehamn med mina kära vänner. Naturen på Gotland. Raukarna. Ruinerna. Botaniska trädgården inne i Visby. Stora torg. Sankt Hans ruiner. Visby Klosteröl. Sommarvärme.Lammen. Lili-Beths vackra hus på Mellangatan. Hennes värme och kärlek. Min kära Doris i Domkyrkan. Carolina och Otto som det bästa res-sällskapet. Medeltidsveckan. Deckar-festivalen. Alla tusentals meter jag vandrade. Hälsans stig. Almedalen. Doften av ön. Båtfärden dit. En dröm är att ha en liten lya i Visby. Friden som infinner sig inom mig så fort jag sätter mina fötter på gotländsk mark. Jag har Gotland i mitt blod. Så är det bara.

Vad längtar du till just nu?

Inspelning pågår

20160124_till bloggen

Så här kan det se ut när Billy, Elisabeth och jag, spelar in till vårt kommande projekt. Elisabeth bor i Wien. Därför är hon med via face-time. Här diskuteras det självkänsla och hur vi kan göra för att förbättra den. Mycket spännande prat kommer det att bli framöver.

Visst är det härligt när nya projekt sätts i rullning. Det här är ett dröm-projekt. Vad har du för dröm-projekt du skulle vilja starta eller stoppas du av någon form av rädsla? Vi är ofta rädda för vad andra ska tycka och tänka. Om vi kommer att lyckas eller misslyckas. Jag är en person som älskar att utmana mig själv, även om jag är super-rädd. I somras kastade jag mig upp i en hemsk berg och dalbana på Tivoli i Köpenhamn. Ni vet en sån med loopar. En absolut mardröm. Jag blir ju åksjuk i bil, på buss och tåg. Kan inte gunga eller snurra. Jag tog plats i en vagn som skulle föra mig runt.Paniken steg inom mig när vagnen började röra sig. Då gick det inte att hoppa av. Jag vrålade av skräck, men överlevde. Sen åkte jag fler berg och dal-banor den dagen, men ”fritt fall” vågade jag mig aldrig på.En annan gång kanske. Vi får se.Tänk om man kunde utmana sig och sina rädslor oftare.

Varför är vi så rädda för att misslyckas? För att inte duga? För att inte bli omtyckta? För att inte passa in? Vad bottnar det sig i från början? Vad är det som gör att vår självkänsla ofta är så dålig?

Kan vi inte komma överens om, här och nu, att vi ska börja tycka att vi faktiskt är bra nog i våra egna ögon? Vad andra tycker kan faktiskt kvitta, eller hur? Vi duger precis som vi är. Så det så.

Ett nytt år, fullt av , vaddå?

IMG_8079 (kopia)

 

Varje gång jag står inför ett helt nytt år, omges jag av en magisk känsla. Ett orört år. Precis framför mig. Hur tar jag mig an det? Fortsätter jag i samma gamla fotspår, eller vågar jag trampa på nya stigar? Gamla vägar är välbekanta, eller hur? En trygghet av det jag känner till. Så enkelt det är att bara välja det vanliga. Egentligen så har vi den här magin varje morgon vi vaknar, men det missar vi allt som oftast. Vardagen är magisk, bara vi kan se magin som omger oss. Vi vaknar. Hjärtat slår. Vi andas. Bara det är ren magi. Varenda sekund, dygnet runt, händer det magiska saker i våra kroppar och runt omkring oss.

För min del så ska jag bli bättre på att ta hand om min kropp och sluta ta den för givet. Jag ska bli bättre på att berätta för min familj hur mycket jag älskar dom. Jag ska bli bättre på att visa mina vänner hur mycket dom betyder för mig. Jag ska bli bättre på att uppskatta livet och njuta av nuet, för det kan vara slut vilken sekund som helst.

Varför tar vi allt som oftast livet och våra kroppar för givet? Vi kräver att det fungerar och vad ger vi tillbaka?

Vad ska du bli bättre på?