.

Det är inte alltid lätt att försöka se det positiva, när tillvaron är helt mörk. Ibland tappar vi det seendet av olika anledningar. Det är oftast via sorgens väg, vi går in i ett mörker. Vi omsluts av ett mörker som äter upp vår energi. Vi blir förlamade och vi tappar vårt positiva seende. Det är tillåtet och helt naturligt. Djuren gömmer sig i en håla och vi skapar vår egen håla. Det svåra sen är att se när det faktiskt börjar ljusna. När livet sakta återvänder. När smärtan börjar lätta. När vi kan tänka på något annat, än sorgen, under en liten stund. Vi behöver stöd hela vägen. Inte bara i början av sorgen. Då vill alla vara delaktiga, men då är mörkret som värst och hålan lockar som mest. Sen ger människorna upp sitt stöd, längs med vägen. Varför? Vill vi inte vara med och se när det ljusnar?

Vi vandrar alla på sorgens väg, flera gånger under vårt liv. Vi vet hur det känns. Vi vet hur mörkret ser ut och vi vet att en vändning kommer. Varför kan vi då inte stötta andra, som vandrar där, just när vi själva inte är på den vägen? Varför är det så svårt att vara medmänniska?

Om du känner någon som vandrar på en mörk väg, just nu, visa att du finns där. Ge en påminnelse idag. Ett par ord. En kram. Ett sms. Ett mail. Ett finns vykort. Visa att du vet. Håll dig inte borta.