.

Vi föds och vi dör. Däremellan ska vi lära oss en massa klokheter i sammarbete med andra själar. När vi är färdiga på jorden, så dör vi. En del dör tidigare på grund av sjukdom. Några väljer att avsluta sitt liv själv. Många gånger undrar vi vad som är meningen med allt som sker. Det här upprepar vi om och om igen. Vi möts så pass många gånger att vi faktiskt kan bli trötta på varandra.

Mitt i en sorg, är det svårt att förstå meningen med allt. Vi blir så kloka när vi har dött. Vad har vi för nytta av det då? Jo, förhoppningsvis minns vi att vi ska lyssna på vår intuition, för där finns alla klokheter som vi lärt oss. Att födas är väldigt svårt. Att dö är en befrielse för själen. Vill vi att någon ska bli befriad från sin kropp, speciellt om den är full av smärta och sjukdom? Oftast blir svaret nej, för vi blir väldigt egoistiska i sorgens väntrum. Vi vill ha våra nära och kära hos oss alltid. Att släppa dom fria är en kärlekshandling. Att hålla dom kvar, är inte snällt. Vi ses ju igen och igen och igen. Vi föds, vi går på praktik på jorden, sen dör vi. En form av student, om vi fullföljt vår praktik. Ett evigt kretslopp är vad livet är. Det tar inte slut.