Att leva livet eller att genomföra livet.

IMG_2782_pe

Sorg tar tid. Sorg syns inte alltid utanpå. Sorg hörs inte alltid i ens röst, men sorg känns i varenda cell. Kylskåp ska fyllas.Tvätt ska tvättas. Huset ska städas. Räkningar ska betalas. Bilen ska tankas. Helt vanliga vardagsbestyr som vi alla gör, utan att lägga så mycket energi i. Man gör det helt enkelt automatiskt. När man har en stor sorg, av olika anledningar, så är allt otroligt tröttsamt att utföra. Man gör det man ska göra. Man gör det som förväntas av en, men betyder det att man lever? Jag lever när jag förmedlar budskap från Andevärlden till mina kära klienter. Resten av tiden genomför jag bara. Så är det nu och så får det vara tills det känns annorlunda.Sorgen läks i sin egen takt och jag får helt enkelt ha tålamod med livet.

3 tankar kring ”Att leva livet eller att genomföra livet.

  1. angela

    Massor av kärlek till dig..jag vet att det inte hjälper..jag sveper in dig i kärlek ändå, som ett täcke som stänger ute allt lindrar verkligheten..<3

    Svara
  2. Helen

    Ja Randi, sorg tar tid, och det måste det får göra. Jag har själv mist en högt och innerligt älskad. Och så här känns det fortfarande efter alla dessa år. (jag skrev av min för några veckor sedan, vilket jag gör ibland. Hoppas detta trots allt kan ge dig och andra hopp. För det går, det tar tid men det går.)

    Sexton år sedan och ändå så nära.
    Idag är det 16 år sedan du lämnade mig och oss. Från ingenstans kom det. Som den där blixten från den där klara himlen. Du lämnade lägenheten tidigt på morgonen för att bege dig till Barcelona. Åh vad du såg fram emot den resan, en hel helg i Spanien med vänner, kollegor och fotboll. Och jag gladdes med dig, ja jag var faktiskt precis lika glad som du var för resan trots att jag var kvar där hemma.

    Och så Booom!!! Jag glömmer aldrig de där sekunderna, de som skulle vända upp och ner på allt. På resten av mitt liv, det liv som vi skulle ha tillsammans. Du och jag. Den där stunden då det ringde på dörren och de där två personerna som stod där och tittade på mig när jag öppnade. Två allvarsamma personer, en kvinna och en man, en polis och en präst! Där och då, i samma sekund som jag öppnade, tror jag att jag förstod … fast ändå inte. För det händer ju inte, inte dig inte mig, inte oss.

    Och deras budskap paralyserade mig, stängde av mig, sedan bara ett töcken, en dimma. Och under de närmaste sekunderna, minuterna, dagarna och nätterna, veckorna, månaderna så föll jag allt djupare ner i det där svarta helveteshålet, sjönk av sorgen och av smärtan. Den där smärtan som åt upp mig inifrån.

    Men jag och alla vi andra som var nära dig, vi klamrade oss upp igen, det tog oss lång tid, för mig många år, men med tiden så gjorde vi det, klamrade oss upp. Och idag är det alltså sexton år sedan och trots all denna tid så är du så närvarande i allas våra liv. Alla vi som kände dig och älskade dig. Vi har alla tagit oss vidare på våra egna sätt. Nya vägar har hittats och tagits… vardagen, glädjen och sorgen, de finns där alltid vid sidan av varandra. Men vi klarade oss uppåt och framåt till sist. Vi klarade oss. R.I.P min kära.

    Svara

Lämna ett svar till Randi Kibsgård Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.