En envis bacill har invaderat  vårt hem. Båda jag och dottern har mått dåligt. När orken inte finns och vila är det enda som gäller, då hinner tankarna få fritt spelrum i mitt huvud. Som de har åkt berg och dalbana. Jag är inte ofta hemma från mitt arbete och det stökar givetvis till det, för fler än mig själv. Klienter som ska nås och ombokas mitt i en feber-frossa. Min hjärna har väl inte direkt varit helt klar till sådant stök. Nu hoppas jag att alla baciller håller sig på långt avstånd från vårt hem.

Det positiva med en sjuk-vecka är att saker och ting hinner planeras, landa och bearbetas. Jag står inför en ny fas i mitt liv och det kräver mod och att en hel del rädslor försvinner. Men det bästa sättet att plocka bort rädslor, är att utmana dom. Det fungerar i alla fall på mig. Hemmet ska fixas och dottern ska få ett nytt rum. Nu ska hela huset få liv igen och jag som inte har världens bästa förhållande till byggdamm får blunda och bara följa med på turen. För jag vet att det blir bra.

Våren finns inom räckhåll. Naturen ändrar färg. Solen värmer ( när den väl visar sig). Jag kan snart njuta av en kaffe i min trädgård. En ny bok ska skrivas. Nya blommor ska planeras. En fantastisk man vandrar vid min sida. En resa planeras med goda vänner. Alla härliga klienter jag kommer att få möta.

Visst finns det guldkorn i vardagen. Det gäller bara att hålla ögonen öppna efter dom.

Just nu längtar jag till sol, bad, värme och allt som vår och sommar innehåller. Varje år vid den här tiden, så håller jag på att längta ihjäl mig efter solen. Jag är förmodligen inte den enda. Jag är inte riktigt skapt för vinterkläder, strumpor, Mössor, vantar, skrapa rutor, regn, rusk och allt det gråa. För vintern i Skåne är just grå och jag kan ju lägga till med att grått är inte min favoritfärg.

Tacka vet jag fika utomhus, i solen, utan att huttra av köld.

Jag älskar se livet återvända och det är precis det som händer i naturen när våren kommer. Varje år sker samma magi. Varje år är jag lika hänförd. Visst hade jag kunnat ta en resa till ett varmare land, just nu. Men det gör ju inte det mer vår i Sverige, eller hur?

Vår och sommar. Några av jordelivets godbitar. Och jag börjar snart skriva på en ny bok, så fort våren börjar spira…..

Just nu funderar jag mycket på återhämtningstid. Jag önskar att jag blir bättre på det. Det är nog inte fel att gå lite i ide emellanåt och fundera på vad man behöver just nu, för att kunna återhämta sig. Min återhämtning får jag via min kreativitet och genom att umgås med mina nära & kära. Vandra i skogen. Vara vid stranden. Hänga på ett fik. Resa. Träna. Problemet kan vara att få in det i ett hållbart dags-schema, eller hur? Vilket sätt passar dig, just nu?

Jag njuter av de sista sommardagarna. Vill inte riktigt acceptera att hösten är på väg. Det syns på träden, om inte annat. Så det går inte att förneka. Jag vill stoppa tiden. Njuta lite till. Får liksom aldrig nog av sommaren. Det finns en tröst i att hösten snart är på väg. Det är att då kommer barnbarn nummer två. Förra hösten kom nummer ett. Om ett par veckor så kan jag titulera mig både mormor och farmor. Hur hamnade jag här? Visst min ålder säger att det är brukligt att få barnbarn, men hur snabbt har inte detta gått? Min ålder alltså. Tiden går alldeles för snabbt och jag hinner inte med. Åldern tickar på.Lik en sekundmätare.Det är så mycket jag vill hinna med, innan kroppen slår till bromsarna. Jag vill hitta en mer slow-motion-hastighet på mitt liv.

Men hur får man tiden att gå i slow-motion, med inslag av paus med jämna mellanrum? November till mars kan spolas snabbt förbi, sen kan resten av året gå långsamt. Då jämnar det ändå ut sig. Tidsmässigt.

Slow-motion-liv. Hinna lika mycket, medan tiden går betydligt långsammare, så det blir mindre stress.Detta vill jag ha.