Hur gör du när du tar en paus? Vad betyder paus för dig? När i din vardag pausar du? Från vad? Från vem? Paus för mig är, när min hjärna får slå av på takten. När tid & rum försvinner. Paus, för mig, är ett andrum från allt som påverkar mig, just nu. Det betyder inte att allt runt omkring behöver vara negativt. Ibland kan det positiva ta mycket plats också.

Paus är ett väldigt laddat begrepp. Det kan tas oerhört personligt. Föreställ dig att någon säger till dig att ni behöver en paus från varandra. Du tar det nog inte positivt på en gång. Fundera lite på hur ditt pausande ser ut och hur du skulle önska det såg ut. Hur kan du förändra det? Vill du förändra det?

Idag består min paus av kortspel och häng med mina stora barn. Tvättmaskinen får jobba i bakgrunden och det kan regna bäst det vill, för jag tänker ändå inte rensa i trädgården. Inte dag i varje fall.

Vad önskar du få ut av din tid på jorden? När har du tänkt få plats i ditt eget liv? Senare? Tänk om sen inte kommer? Vi har alldeles för lätt att skjuta på våra egna behov, för att i nästa sekund rusa iväg för att tillfredsställa någon annans. Vi glömmer bort att göra plats till oss själva i vår vardag. Allt ska ske på semestern eller när vi blir pensionärer. Varför vänta tills då?  Önskemålen vi har i dag, kanske inte stämmer med framtidens önskemål. Att lyssna på sin inre röst och frigöra utrymme till vår själ att växa, är en form av pensionssparande.

Jag har också många önskemål, givetvis. Det har vi alla. Varje dag försöker jag tillfredsställa något hos mig själv. Det är viktigt. Det kan vara allt ifrån en extra lång dusch till ett härligt möte med någon jag tycker om. Livet är inte alltid en dans på rosor. Det vet vi alla. Då skulle vi tröttna på dansandet. Vi behöver väldigt mycket under vår tid på jorden och dessa behov skiftar lika ofta som vädret. Bli bra på att lyssna på dina behov du har just idag. Vad du behöver imorgon, eller behövde igår, är oväsentligt idag.

Så, vad tänker du göra för dig själv idag?

Att återvända till vår bröllopskyrka i Fröjel, som änka på vår 7-åriga bröllopsdag. Att utsätta mig för sorgens djupa dalar.Att återse platser där vi vandrat hand i hand, lyckliga med varandra. Att återigen vandra på Gotlands mark och låta ensamhetskänslan dåna i mitt inre. Att möta mina rädslor och låta mig svepas bort av alla känslor sorgen river upp.

Varför kan du säkert undra, har jag utsatt mig för detta? Jo, för att sluta fred med sorgen. För att be om frid till mitt inre. För att sluta cirklar och påbörja nya.Ibland måste man utsätta sig för det man är som mest rädd för, för att komma vidare. Resan blev min form av KBT-terapi. För att  vara rädd för att känna är ingen bra kombination med sorg.

Min pilgrimsresa tillbaka till mitt älskade Gotland kommer jag att skriva mer om. Det måste först få landa i mitt inre. Jag slöt fred med Gotland och det gör att jag kan återvända dit med kärlek och längtan i mitt hjärta, inte enbart sorg. Ett stort tack till alla er som hjälpte mig under resans gång.

Vad är du rädd för och vad kan du göra för att bli vän med din rädsla? Kanske är det en plats du ska återvända till? En människa du ska uppsöka? Vad kan du göra för att få känna frid?

Konsten att önska rätt, hur gör man då? Hur lär man sig det? Får man vara egoistisk och önska till sig själv, eller ska man bara önska åt alla andra? Hur gör du? När önskade du något senast? Vågar du göra din önskan synlig?

I förra veckan besökte jag Wanås slott. Ett fantastiskt ställe norr om Kristianstad. I parken finns det många olika konstverk. Ett av dom är Yoko Ono`s önsketräd. Där skriver man sin önskning på en lapp och hänger upp det i ett av träden. Önskningarna är väldigt olika. Från både vuxna och barn. En vacker syn som ger hopp om framtiden. För önskningar ger hopp och hopp leder oss framåt.

Jag önskar frid, fred och harmoni i mitt inre. En önskning som gäller mig själv. Det är vad jag behöver just nu, för att kunna sätta en fot framför den andra. Börja önska du med och starta med dig själv. Öva, öva och öva.

Just nu funderar jag mycket på hur svårt det är att få ordentligt med utrymme i sitt eget liv. Att bara sitta och hänga. Att bara vara, utan en massa som ska fixas och ordnas.Allt detta ständiga hänsynstagande. Förstår du vad jag menar? Har du någonsin känt likadant?

Varför är det så enkelt och givet att prioritera andras behov och önskningar, och samtidigt så svårt att göra det med sitt eget?

Jag har fantastiska barn och snart barnbarn. Mina vänner är guld värda. Mina syskon skulle jag aldrig vilja vara förutan. Mina svärmödrar ger mig en stor rikedom av kunskap. Mina klienter är modiga och helt underbara. Mina föräldrar är unika.

Jag har på många sätt ett rikt liv, men jag är, som så många andra, dålig på att ge utrymme till mig själv.

Varför kunde inte det vara ett ämne i skolan ” Läran om mig själv”? Allt annat är så himla viktigt att kunna, eller hur? Varför ska vi inte lära oss förstå oss själv från tidig ålder? Varför är inte vi lika viktiga som Geografi, Historia, Svenska, Språk osv?

Du får faktiskt en hemläxa av mig och det är att fundera på vem du är  och vad du behöver just nu, för att må så bra som möjligt.Sen ska du försöka genomföra det. Om inte allt går på en gång, så ge inte upp. Ta en liten bit i taget.

Jag behöver i alla fall få plats i mitt eget liv. Vad behöver du?

Det är inte alltid lätt att ha tillit till att våga göra det man önskar och längtar efter. Det är väldigt lätt att i stället välja den trygga och bekanta vägen. Den vägen man känner till och är mest van vid. Men är den vägen alltid bäst då? Är det inte så att vi utvecklas mest på de lite guppiga vägarna? De vägar vi inte helt och hållet är vana vid? Hur lär man sig våga hoppa in på okända vägar, om man aldrig provar hoppa? Hur vet man att maten är god om man aldrig provsmakar? Hur vet man att sängen är bra, om man inte provligger? Hur vet man vad som passar, om man inte provar?

Livet består att en massa vägar, som vi ständigt utmanas till att prova. Tänk så tråkigt det skulle vara om alla vägar är likadana alltid. Om all mat smakade likadant. Om vi alla tänkte likadant. Om vi såg likadana ut.

Olikheterna gör att vi stärks och utvecklas. Jag har bestämt att jag ska prova nya vägar nu. Testa, känna, utvecklas och uppleva. Varför inte? Det gäller att våga se, våga känna och våga ha tillit till att nya vägar bär och tillför. Eller hur?

Hur gör du när du ska våga testa en ny väg? Funderar du länge eller hoppar du rakt ut?