Kategoriarkiv: Funderingar om livet & döden

Just min uppgift som ett medium

blogg 28.2

.

Alla har vi olika uppgifter och förmågor på jorden. Du har din och jag har min. Tillsammans blir vi en enhet. Just min uppgift som ett medium, är att leda vilsna själar rätt. Då menar jag inte själar som har gått över till Andra sidan, utan jag menar vilsna själar som lever på jorden. Jag förmedlar gärna budskap från dina nära och kära, som inte lever längre, men det jag brinner allra mest för är att hjälpa dig se din egen kraft. Att få dig att resa dig upp och hitta din väg ut ur labyrinten. Via Andevärlden förmedlar jag dina startnycklar. En form av GPS till starten. Det vet ju alla att när man väl hittat till starten, så är det upp till en själv att sätta igång. Jag får instruktioner från Änglar, Guider och avlidna, som jag förmedlar till er. De vet precis åt vilket håll ni ska börja gå och vilket håll som kommer att leda er djupare in i vilsenheten. Om du lär dig att lyssna på din inre kompass, din inre röst, så behöver du inte mitt stöd längre. Då kan du själv lyssna på Andevärldens kloka råd. Det tycker jag är fantastiskt bra. Vi hjälps åt helt enkelt. Vi människor på jorden och de som inte är på jorden just nu. Svårare än så är det inte. Sammarbeta med dig själv och sluta tyck illa om dig.

Sen har jag en annan passion. Det är att prata om döden. Döden, som start på något nytt. Döden, som en studentavslutning, inte ett evigt slut. Döden, då vi ses igen och kommer att hinna tröttna på varandra många gånger. Du förstår det här kan jag prata om i evigheter. Lyssna och lär. Hitta din startbana och sätt fart. Tiden du rör dig fram mot din dröm, dina behov och dina förändringar, är oviktig. Det viktiga är att du slutar irra runt. tar dig ut ur vilsenheten. Börja gå mot nya mål, som gör dig lycklig.

Lycka till och trevlig helg.

Dagen då döden kom och knackade på.

tony

.

När döden knackade på i vår familj, trodde vi att vi var förberedda. Det var vi inte. Det går inte att förbereda sig på känslor, som man inte haft tidigare. Känslan av att ha förlorat någon, och att det går inte att förändra det. Döden är sån. Oföränderlig. Jag lärde mig mycket av Tonys sjukdom. Att inte gnälla över småsaker. Att vara tacksam för vad min kropp orkar utföra. Att vara mer rädd om min kropp, så att den står stark mot sjukdomar. Ja, men det var en dyr läxa. Sakta förlamades min lillebror, och han kämpade med sin värdighet. Hans kropp förtvinnades. Inget kunde han tills slut, inte ens andas själv. Men gnällde han, aldrig. Han kämpade på och vi runt om led. Döden kom som en befrielse och han slapp vara fånge i sin egen kropp. Idag har han det fantastiskt bra, men det kan inte alla se. Jag kan. Jag vet. Varje år så är det dags för vår årliga träff. Min svägerska & jag. Vi åker till havet, där hans aska är strödd och lägger vackra tulpaner i havet. En lika vacker syn, varje år, då tulpanerna guppar på vågorna. Vi minns Tony och vi lever och mår bra. Samtidigt hör jag Tony säga med skratt i rösten ” Man ska inte slänga pengar i sjön”.

Tony var envis, stark och en liten chef. Klart han ville ha ett eget kapitel i min bok ” Bortom Gränsen”. Jag tror att han ska få födas som storebror nästa gång. Det passar nog oss bättre. Döden har en förmåga att antingen svetsa samman de som blir kvar, eller splittra. Ibland känns det som en handgranat slängts in i vår familj, tyvärr. Vi har blivit indelade i grupper, vi som är kvar. Jag önskar att det inte var så. Nu ska jag iväg och vandra längs minnenas strand.

Längtan

krukor

.

Längtan är en fin egenskap vi människor blivit födda med. Längtan ger vår själ näring. Vårt tålamod är en egenskap som kan bli vår fiende. Den pockar ständigt på uppmärksamhet och kan ta död på vår längtan. Ni som följer mig på facebook och här på bloggen har säkert redan förstått att jag längtar till våren. Jag har tålamod att vänta, för jag älskar att ha det framför mig, istället för bakom mig. Vad längtar du till? Alla har vi en längtan och den ser olika ut hos oss alla. Tur är väl det. Vad gör din dag komplett? Det finns en liten konst som man behöver kunna, när längtan nått sitt mål. Det är att kunna njuta av det man längtat till. Att inte direkt starta en ny längtan och enbart se framåt. Njuta är en egenskap vi fått som människor. Hur ofta dammar vi av den egenskapen? Jag ska njuta av mitt kaffe, utomhus, precis hela säsongen. Varje dag. Flera gånger om dagen. Samt titta på alla blommor.

Vem och vad styr ditt liv?

duva

.

Har du makten över din egen tid? Eller är det något annat som styr? Får du tid till det du vill uppleva under en dag på jorden, eller rinner tiden iväg till en massa annat? När vi försöker ta kontrollen över vår egen tid, skaffar man sig lätt lite motståndare på vägen. Olyckskorpar som kraxar. Avundsjuka blickar och konstiga suckar bakom ens rygg. Det är inget att bry sig om. Varför måste vi ha så långa förklaringar till ett simpelt nej. Till ett ja, krävs det minsann inga långa förklaringar. Varför är det så?

Frågar du dig med jämna mellanrum var du befinner dig i livet? Vad du behöver extra just nu och vad du vill ta bort. Förmodligen inte. Försök tänk tanken att ha ett litet utvecklingssamtal med dig själv, med jämna mellanrum. Hur trevligt låter inte det? Ha en god fika med dig själv och samtidigt titta över veckoplaneringen och se till så att där finns luckor till återhämtning. Inga svåra saker, men så himla besvärligt att genomföra. Varför är det så?

Hur kan vi ge mer till alla andra och samtidigt sätta oss själva på svältgränsen? Rättvist, eller hur? Våra celler i vår kropp är säkert världens lyckligaste som får leva just i en sådan kropp, som ingen prioriterar. Är det konstigt att sjukdomar dras till en olycklig och osedd kropp? Om inte du ser din kropps behov, vem ska då göra det?

Att misslyckas, är det så farligt egentligen?

bloggbild

 

Varför är man rädd för att misslyckas? Var och när börjar vi förstå att misslyckas inte är bra? Att det kan nästan vara farligt. Hur kommer man förbi det? Vissa människor ser ett misslyckande, som ett test på vägen. De reser sig igen och skakar det av sig. Sen kör dom på igen. Vissa ser ett misslyckande som ett stort stopp. Ett gigantiskt hinder. De stannar helt enkelt upp och släpper det totalt. Inom vilket område är du rädd för att misslyckas? Vilka drömmar har du skrotat och packat undan, bara för att du är rädd för att misslyckas? Hur vet du att du kommer att misslyckas, om du inte har vågat provat?

Att lära sig något nytt

.blomma_01

.

Hela dagen har jag längtat till denna stund och samtidigt fasat lite över det. Hur ska det gå? Kan jag? Hur gör jag? Var ska jag trycka? Tänk om allt på den fina sidan försvinner? Tusen frågor. Det finns bara ett enda sätt att få svar, det är att bara testa och se hur det går. Går det åt skogen så får jag väl ringa till Angela och skämmas lite. Hur svårt kan det vara? Alla andra kan ju. Känner ni igen det? Då trycker jag nu och se vad som händer….