Just nu funderar jag mycket på hur svårt det är att få ordentligt med utrymme i sitt eget liv. Att bara sitta och hänga. Att bara vara, utan en massa som ska fixas och ordnas.Allt detta ständiga hänsynstagande. Förstår du vad jag menar? Har du någonsin känt likadant?

Varför är det så enkelt och givet att prioritera andras behov och önskningar, och samtidigt så svårt att göra det med sitt eget?

Jag har fantastiska barn och snart barnbarn. Mina vänner är guld värda. Mina syskon skulle jag aldrig vilja vara förutan. Mina svärmödrar ger mig en stor rikedom av kunskap. Mina klienter är modiga och helt underbara. Mina föräldrar är unika.

Jag har på många sätt ett rikt liv, men jag är, som så många andra, dålig på att ge utrymme till mig själv.

Varför kunde inte det vara ett ämne i skolan ” Läran om mig själv”? Allt annat är så himla viktigt att kunna, eller hur? Varför ska vi inte lära oss förstå oss själv från tidig ålder? Varför är inte vi lika viktiga som Geografi, Historia, Svenska, Språk osv?

Du får faktiskt en hemläxa av mig och det är att fundera på vem du är  och vad du behöver just nu, för att må så bra som möjligt.Sen ska du försöka genomföra det. Om inte allt går på en gång, så ge inte upp. Ta en liten bit i taget.

Jag behöver i alla fall få plats i mitt eget liv. Vad behöver du?

Det är inte alltid lätt att ha tillit till att våga göra det man önskar och längtar efter. Det är väldigt lätt att i stället välja den trygga och bekanta vägen. Den vägen man känner till och är mest van vid. Men är den vägen alltid bäst då? Är det inte så att vi utvecklas mest på de lite guppiga vägarna? De vägar vi inte helt och hållet är vana vid? Hur lär man sig våga hoppa in på okända vägar, om man aldrig provar hoppa? Hur vet man att maten är god om man aldrig provsmakar? Hur vet man att sängen är bra, om man inte provligger? Hur vet man vad som passar, om man inte provar?

Livet består att en massa vägar, som vi ständigt utmanas till att prova. Tänk så tråkigt det skulle vara om alla vägar är likadana alltid. Om all mat smakade likadant. Om vi alla tänkte likadant. Om vi såg likadana ut.

Olikheterna gör att vi stärks och utvecklas. Jag har bestämt att jag ska prova nya vägar nu. Testa, känna, utvecklas och uppleva. Varför inte? Det gäller att våga se, våga känna och våga ha tillit till att nya vägar bär och tillför. Eller hur?

Hur gör du när du ska våga testa en ny väg? Funderar du länge eller hoppar du rakt ut?

Jag är Randi, men vad innebär det egentligen? Vem är jag då, när jag är Randi? Har du någonsin funderat på vem du är? Vi har olika stämplar som stämplas på oss genom livets färd: dotter, mamma, pappa, son, kvinna, man, gift, singel, änka, skild, änkeman, medarbetare, kompis, granne, kund, fabriksarbetare, lärare, polis,mormor, farfar, terapeut, tandläkare osv. Det tillkommer stämplar hela tiden. Vissa syns under en period och vissa bleknar bort. Men frågan är om de någonsin försvinner helt och hållet? Jag funderar ofta på vem Randi egentligen är. För jag är ju henne, eller hur?

Jag har inte på något sätt en identitetskris, utan detta är en liten fundering. Jag har ganska god koll på vem jag är. Tänk om vi skulle börja presentera oss med en egenskap vi har istället för en stämpel om vilken kategori vi tillhör. ” Hej jag är Randi och jag är kaffeälskare”. ” Hej, Jag är Randi och jag är jag”. Inte vad jag heter, utan vem jag är.

Vem är du? Inte vad du är, utan vem är du? Tål att funderas över, eller hur?

Detta var en liten fundering, en solig fredag, då stadens studenter vrålar ut sin glädje och yngsta dottern är på 9:an skolavslutning.

This is me…öva på de orden.

Varje år kommer den och förtrollar de flesta av oss. Den ger löfte om en varmare årstid. Mer ljus. En färgexplosion utan dess like. Alla dofter den medför. För mig är våren helt klart magisk. Skogens förvandlas till ett grönt paradis. Rapsfälten här nere på slätten lyser gult och doftar himmelskt. Tänk att man blir lika förundrar och lika förtrollad varje gång våren är här. Våren är här och inget kan stoppa dess framfart nu.

Just nu vill jag pausa våren och gå runt och insupa allt. Låta alla sinnen fyllas till bredden, för att sen släppa loss våren igen. Hur njuter du av våren?

Just nu så vaknar mycket längtan i många av oss. Längtan till det gröna. Solens löften om en härlig tid framför oss. Vad längtar du efter? Lovar du dig själv att det här året ska jag njuta av våren fullt ut? Den här sommaren ska jag göra allt det jag längtat efter hela det mörka halvåret? Grillkvällar, ljumma sommarkvällar, semester, mys med vänner?

Varje vår får vi en ny chans att vakna till liv. Hur tar vi då vara på den här chansen? Tar vi tillfällena i akt och bara njuter fullt ut? Vilar och återhämtar oss? Hur gör du för att få ut det allra bästa av våren och sommaren?

Själv samlar jag på minnen. Sakta men säkert vågar jag titta på ett litet minne i taget. Det går oerhört långsamt och det får det göra. För sorg tar tid. Sorg behöver långsamhet.

Idag fångade jag våren. Jag stannade upp. Bjöd ena dottern på en utomhus-fika på stan. Vi njöt i solen och vi frös inte.

Jag pratade med en gammal kär vän till mig häromdagen. Vi pratar alltid väldigt filosofiskt och djupt. Det är inte alltid lätt för andra att följa med i våra samtal. Vi pratar dessutom olika språk. Han är engelsktalande. Det som slog mig när jag försökte förklara hur jag har det nu för tiden, är att många filosofiska tankar blir starkare på engelska. Innebörden blir tyngre, helt enkelt. Så är det för mig. När jag uttalade orden ” It´s expensive seconds, to be unhappy”, kändes det i hela mitt inre. En insikt gjorde slog mig,för just så är det. Att vara olycklig de  sekunder vi tillbringar på jorden, är alldeles för kostsamt.

Vi föds med en tidsbank till vårt förfogande. En dag stänger banken och vår tid är slut på jorden. Förhoppningsvis har vi levt ett långt liv, där vi tagit hand om vårt tidskonto på bästa sätt. Att våra investeringar med vår egen tid genererat i en bra hälsa osv. Våra bank-konto är vi gärna noga med. Men är vi lika noggranna med vår tidsbank? Har vi glädje att vår egen tid? Slösar vi den på rätt saker? Eller tillbringar vi mycket av vår tid på saker vi inte har glädje av? Saker som gör oss olyckliga eller kanske rent av sjuka?

Varje sekund vi förfogar över, när vi är på jorden, är dyrbar. Är det då värt att vara olycklig? Något jag tänker utveckla i en tredje bok

Det är ofta så, att man för söker göra sitt allra bästa, hela tiden. Oavsett vad. Gör ditt bästa och allt blir bra, eller?? I alla relationer och på alla arbetsplatser, så förväntas vi att göra det bästa. Det hör liksom till. Jag får ofta höra människor säga att dom gör sitt bästa. Det ska på något sätt vara bra nog. För vem?

Jag har inte blivit upplärd att jag ska göra mitt allra bästa, även för mig själv. Någonstans på vägen, så är det något man liksom ska komma på själv. Att jag också räknas in.

När jag är gammal och grå och sitter och funderar på mitt liv, som just Randi, då ska jag minsann kunna säga att jag gjorde det bästa, även för mig själv. Inte bara för alla andra.

Jag sa inte rabbla upp allt jag inte kunnat göra eller orkat göra av olika anledningar. Jag ska tänka tillbaka på mina drömmar och att jag gjorde mitt allra bästa för att kunna genomföra mina drömmar. Stora som små.

Den dagen jag dör och möter min man igen, så ska jag säga till honom att jag gjorde mitt bästa, även för mig själv. Först ska jag givetvis krama honom i ett par år, innan jag pratar med honom, givetvis. Kramas först, samtal sen. Precis så ska det bli. Det har jag bestämt.

Det är viktigt att vi som individer, tar hand om oss själva på allra bästa sätt. Det är vi skyldiga oss själva. Kan du säga när du lägger dig på kvällarna att du gjort ditt bästa för dig själv, just den dagen? Eller ligger du och rabblar allt du inte hunnit utföra?